Varför barn behöver se tiden
Små barn lever i nuet. Minuter är abstrakta fram till ungefär sex–sju års ålder, och därför slutar ”vi går snart” så ofta i tårar. En visuell timer, lite som en modern timstock, ersätter den abstrakta siffran med en bild som förändras – en ring som töms, en burk som fylls, ett akvarium där vattnet stiger.
När barnet kan se hur mycket tid som är kvar blir slutet på en aktivitet förutsägbart. Och ett förutsägbart slut är lättare att acceptera än ett plötsligt – för barn och vuxna.
Fem sätt att visa tid
Munch Buddy har fem timerstilar, eftersom olika barn fastnar för olika bilder:
- Ring – en liten resenär åker runt ringen tills den kommer hem.
- Glasburk – en boll ramlar ner i burken med några sekunders mellanrum, och barnet kan räkna med.
- Akvarium – fiskar plaskar i och vattnet stiger.
- Klocka – en röd tårtbit krymper på en riktig urtavla, ett mjukt första steg mot att lära sig klockan.
- Stora siffror – en stor nedräkning för större barn som redan kan sina siffror.
Småbarn brukar trivas bäst med glasburken eller akvariet (något som fylls på), förskolebarn älskar ringen och skolbarn föredrar ofta klockan eller siffrorna.
Vad händer när tiden är slut?
En visuell timer fungerar bara om slutet är tydligt. I Munch Buddy ringer barnets egen djurkompis med ett riktigt djurläte när tiden är ute – och fortsätter ringa tills en vuxen trycker för att svara. Det fungerar även från låsskärmen, så timern går vidare om telefonen somnar.
Eftersom det är kompisen som ringer och inte du, kommer beskedet ”nu är tiden slut” från en vänlig figur – inte från en förälder som redan har sagt det tre gånger.
Så kommer du igång med en visuell timer
- Börja med något roligt – en kort lekstund – så att timern inte bara förknippas med sådant barnet inte gillar.
- Visa timern innan ni börjar och berätta vad som händer när den tar slut.
- Ställ telefonen eller iPaden där barnet kan se den.
- När kompisen ringer: gör som ni sagt. Det är konsekvensen som gör att barnet litar på timern.
